Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1928 och 1947 skrev folkminnesinsamlare ner 20 sägner om övernaturliga väsen i Lerum.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 20 sägner från tre socknar som kan knytas till Lerums kommun. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om nio olika typer av väsen. Flest, fem stycken, handlar om spöken och gastar.
I Stora Lundby socken berättades det år 1928 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
"Lyktgubbar" brukade hålla till vid sumpiga ställen, ville man bli av med dem, skulle man kasta stål, en fällkniv e.d på dem. Det berättas om en karl, som en kväll var ute och gick i mörkret, att han råkade på en lyktgubbe och bad denne följa sig hem för att lysa honom, vilket denne gjorde. Då de voro nära hemma började emellertid karlen bli stursk, då han ej längre hade behov av lyktgubbens hjälp, då blev denne arg och slog till honom, så att han dansade omkull i ett dike vid sidan om vägen och fick ett väldigt schå med att komma upp igen. Strax intill herr Anderssons hem står en sten, om vilken det förr brukade påstås, att där vid den stenen syntes varje "afta" (helgdagsafton) ett ljussken. Detta skulle emellertid inte ha varit någon lyktgubbe utan något annat slags ljus. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 4 av 72 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om tjuvmjölkande väsen. Mjölkharen, bjäran och puken var väsen som en häxa skapade för att stjäla mjölk från grannarnas kor. Bjäran gjordes av garn, stickor eller trasor och fick liv genom trolldom. Många sägner handlar om hur någon sköt en mjölkhare med silverkulor. Den här berättades i Stora Lundby socken år 1928:
Det fanns människor, som hade mjölkharar. Dessa skickades till andras ladugårdar för att mjölka deras kor. Man kunde skjuta en mjölkhare, då förvandlades den till solv och brända stickor. En lantbrukare i Lekstorp hade en gång talat om trollsmör, man kunde med en särskild kniv pröva, om det var riktigt smör eller trollsmör, man hade. En dylik kniv skulle tillverkas av nålsuddar, den skulle smidas på tre torsdagskvällar. Då en sådan kniv stacks i trollsmör, förvandlades detta till blod.
Sägnen hos Isof ( sida 2 av 72 i volymen)
Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Så här kunde det låta när man i Lerums socken berättade om dem år 1933:
Det var en ifrån Rya i Härry, som blev intagen i ett berg, och han var där i tre dar. Då det ringde i kyrkklockorna på söndag, så kastade trollen ut honom. De bjöd honom på mat inne i berget på en så grann bricka, men då han nämnde jern natten, så blev det bara hoppetåsser och groer och sniglar. Då de hade gett honom maten, gick de undan baklänges, för i ryggen var de ihåliga som baktråg. Hade han ätit maten, så hade han måst bli i berget. (O.B.) Trollen i Granås berg tog in skorpe-Lars i berget. Han blev bjuden på de finaste rätter, men han åt inte, och när han nämnde jern natten, blev det ormar och hoppetåsser. När det ringde i kyrkan, släppte de ut honom igen.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 43 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Djävulen | Lerums | 1932 | Alla gamla spåkärringar och de som var… (”Hornfulingen. Djävulen.”, sida 1 av 44) |
| Djävulen | Skallsjö | 1944 | En bonddräng hade för sitt husbondefolk… |
| Drakar och övernaturliga djur | Stora Lundby | 1928 | Fru Hammar hade hört talas om hjulormar,… (”Ormar”, sida 7 av 72) |
| Drakar och övernaturliga djur | Stora Lundby | 1932 | Det låg en drake i viken mellan Bua och… (”Drake.”, sida 11 av 38) |
| Maran och varulven | Stora Lundby | 1932 | Det var en som blev oroad av maran. Han… (”Maran”, sida 17 av 38) |
| Maran och varulven | Stora Lundby | 1947 | "Dammkullen" han hjälpte mej en gång. Vi… (”Mara red häst (skydd lie)”, sida 3 av 34) |
| Oden och osynliga hundar | Skallsjö | 1932 | Odens jakt har jag inte hört sen mina… (”Odens jakt”, sida 1 av 64) |
| Skogsväsen | Stora Lundby | 1928 | Det hände sig en gång, att skogsfrun kom… (”Skogsfrun”, sida 1 av 72) |
| Spöken och gastar | Stora Lundby | 1928 | "Lyktgubbar" brukade hålla till vid… (”Lyktgubbar”, sida 4 av 72) |
| Spöken och gastar | Lerums | 1932 | På en plats där någon blivit mördad, blev… (”Skogsväsen”, sida 2 av 44) |
| Spöken och gastar | Lerums | 1933 | Somliga säger, att lykttegubbar är… (”Lyktgubbar”, sida 2 av 43) |
| Spöken och gastar | Lerums | 1933 | Det var en gammal kärring i Svederna, som… (”Spökeri”, sida 3 av 43) |
| Spöken och gastar | Lerums | 1943 | Fru J:s far gick en kväll över ett "led"… (”Lyktgubbar”, sida 1 av 2) |
| Tjuvmjölkande väsen | Stora Lundby | 1928 | Det fanns människor, som hade mjölkharar.… (”Mjölkharar”, sida 2 av 72) |
| Tjuvmjölkande väsen | Stora Lundby | 1928 | Fru Hammar hade hört, att man kunde… (”Mjölkharar”, sida 3 av 72) |
| Tjuvmjölkande väsen | Skallsjö | 1932 | Då de gjorde en mjölkhare, hade de solv… (”Bjäran.”, sida 4 av 64) |
| Troll och jättar | Lerums | 1933 | Det var en ifrån Rya i Härry, som blev… (”Bergväsen”, sida 1 av 43) |
| Troll och jättar | Stora Lundby | 1947 | Vid Lindeklinten mellan Sandängen och… (”I syne: såg trollens grötfat.”, sida 1 av 40) |
| Vattenväsen | Skallsjö | 1932 | Då de ville lära sig att spela av näcken,… (”Vattenväsen”, sida 2 av 64) |
| Vattenväsen | Skallsjö | 1932 | Då de skulle bada, lade de sin fällkniv… (”Vattenväsen”, sida 3 av 64) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.