Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1922 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner 469 sägner om övernaturliga väsen i Arvika.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 469 sägner från tio socknar som kan knytas till Arvika kommun. De är nedtecknade av 15 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 74 stycken, handlar om troll och jättar.
I Brunskogs socken berättades det år 1926 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det bodde jättar i fjellet östanför, rätt vad det var kommo de ock ville låna, e kittel när de skulle brygga, eller kärnan när de skulle kärna smör. I bland kom bergkullan sjelv ock bad. ”Gulle mora lån mej kärnedocka, i ska få igen den full med mjölk å smörklimpar i. En gång skar jättefolket en stor rågåker åt en bonde. Men det måste vara om natten ty jättarna kunna ej vara ute sen solen gått upp. De hörde då när det led till tiden för solens uppgång, hur jätten med kraftiga hugg fällde säden, samt sade till den som ”tog opp”, Binan å gör bann di lelle gôrvamm”, Det var brått ty solen skulle snart gå upp, ock om inte jättefolket innan dess kommit in i berget, så blev de stående förstenade där de stod. På ett annat ställe lånade bergfolk husgerådssaker, men som de ej kunde göra sig riktigt förstådda, vad det var de önskade att låna, så satte de ut åtskilliga redskaper å föremål, och bergfolket fick ta det de önskade, när det kom igen ha det alltid någonslags betalning för lånet. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 16 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Bogens socken år 1934:
Det var på ett ställe som en karl kom å ville ha logi över natten. Vi har inte mer än ett rum till övers, svarade de, å där spökar det, så ingen kan ligga där. Men han beställde rummet för tre dagar. Första och andra natten hörde han spöket, men då blev det borta. Tredje natten fick han höra det igen, å då ropade han å frågade: Vem där - svara genast. Han tände ljuset å då stod det ett vitklätt fruntimmer vid bädden. Hon talade då om att hon tjänat på en prästgård, å där hade hon stulit en ring, som hon givit sin mor. Så bad hon att han skulle gå hem till hennes mor efter ringen å lämna den tillbaka, för hon kunde inte få någon ro förrän det blev gjort.
Sägnen hos Isof ( sida 58 av 65 i volymen)
Tomten var gårdens väsen, en liten gubbe som skötte djuren och gav gården lycka. Men han var lättstött. Blev han illa behandlad, till exempel om han inte fick smör i julgröten, kunde han straffa folket eller flytta och ta lyckan med sig. Så här kunde det låta när man i Ny socken berättade om dem år 1933:
Det fanns 'tomtegôbber' i Tanderud. En gång kom käringen där å skulle gå till lagården. Då fick hon se två små gubbar som smet in i lagården. De hade grå kläder å röd 'toppluva'. Den ene gjorde som han skulle räcka lång näsa åt henne, men han vände om å gick inte in i lagården utan gick in efter pipan å tog med sig. Den stack han in i lagården innan han trodde sig att gå in. Det var aldrig farligt att kringvandrare gick å lade sig i de husen för 'tomtane' vaktade å motade bort dem.
Sägnen hos Isof ( sida 28 av 48 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 74 | … Det skulle vara ett slags hundar, som… (”Bergväsen”, sida 5 i volymen) |
| Spöken och gastar | 62 | … När hon hade dött, så spökade det efter… (”Spökeri”, sida 22 i volymen) |
| Tomtar | 60 | Det var på ett ställe här, det var nog… (”Tomtar”, sida 1 i volymen) |
| Skogsväsen | 54 | Det var två som var o kola, en gubbe o en… (”Skogsväsen”, sida 15 av 104) |
| Vattenväsen | 46 | En gång arbetade jag i Brevik. Där fanns… (”Vattenväsen”, sida 4 av 48) |
| Häxor och trollkarlar | 45 | … Så snart det var fråga om en "finngôbbe"… (”Häxor och trollkarlar”, sida 1 i volymen) |
| Djävulen | 27 | Ramsbrôtern såg 'hin onne'. Han var som… (”Djävulen”, sida 3 av 71) |
| Maran och varulven | 25 | Det var många ”som mara va’ ôt” på min… (”Maran”, sida 14 av 71) |
| Tjuvmjölkande väsen | 25 | Olof Andersson brukade tala om pukharer.… (”Bjäran”, sida 8 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 22 | … "Dä va så mö kônstit di gamle tala om."… (”Drakar ormar och fiskar.”, sida 1 i volymen) |
| De underjordiska | 20 | … Men själva släggan låg på städet som… (”Vättar”, sida 5 i volymen) |
| Oden och osynliga hundar | 9 | Odens jakt gick en gång om året genom… (”Odens jakt”, sida 1 av 24) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.