Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1923 och 2025 skrev folkminnesinsamlare ner 153 sägner om övernaturliga väsen i Dals-Ed.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 153 sägner från sex socknar som kan knytas till Dals-Eds kommun. De är nedtecknade av 17 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 43 stycken, handlar om troll och jättar.
I Dals-Eds socken berättades det år 1927 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Det var en gubbe som hade en grann ko. Så hade han en jätte till granne och han ville byta till sig kon. "Hör du Tor i Mon, vill du byta getter för kon, sex getter och den sjunde bocken", ropa han. Gubben gick med på bytet, men han fick förbinda sig att inte sälja några av dem. De trivdes utmärkt hos honom och förökade sig så han hade kött och mjölk jämt. Men så kunde han till slut inte låta bli att sälja en get och då började de vantrivas och dog ut.
Sägnen hos Isof ( sida 6 av 39 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Håbols socken år 1931:
Då man ämnade bada skulle näcken först bindas. I annat fall var det risk för att man kunde bli näckabiten. Man valde ut vid sjö- eller älvstranden, där man ville bada, några små stenskärvor. Dessa kastades i en hög båge utåt sjön eller älven. När de så föllo så gott som lodrätt ned och tog vattnet skulle det höras såsom då man drar korken ur en butelj. Då sade man att näcken blivit bunden och sen var det ingen risk att bada. – Lyckades det inte med första stenskärvan, fick man kasta en ny.
Sägnen hos Isof ( sida 10 i volymen i volymen)
Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Så här kunde det låta när man i Töftedals socken berättade om dem år 1927:
Allmogen fattar här dödstiden som förutbestämd än idag. För ungefär 35 år sedan avled i trakten en gammal man, som ofta sade sig ha sett likprossesioner på vägen och då sett vem den döde var. Detta brukade inträffa tidigast en månad före det verkliga dödsfallet. Varsel förekomma än idag om dödsfall. Detta sker genom uppf. av uggleskrik, rävtjut o. dyl. För 70a80 år sedan förekom det att man för att underlätta dödskampen för den sjuke bröt en synål över sängen eller stack hål i taket. Detta gjordes för att underlätta själens frigörelse från kroppen. Att tappa ett föremål i golvet trenne gånger efter varandra betydde alltid denna persons snara död. Så inträffade för ca 35 år sedan att en gumma som tiggde kom in i en stuga vid Mullkalsäter. Hon fick kaffe och bröd för att stilla sin hunger. Härvid tappade hon en sockerbit i golvet tre gånger. Husmodern sade därvid för sig själv: I jesu namn. - När den besökande gått gick ett av barnen fram och frågade, vad menade mormor med i Jesu namn? - Gumman svarade då: såg du inte att hon tappade sockerbiten tre gånger? Hon lever inte länge. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 8 i volymen i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 43 | Det var en gång en jättekäring, som hade… (”Sagan om jättekäringens nycklar”, sida 2 i volymen) |
| Vattenväsen | 28 | Om de gick över metstången, när de skulle… (”Vattenväsen”, sida 13 i volymen) |
| Spöken och gastar | 21 | … Det skulle vara en gast där. Det var… (”Gasten (myling)”, sida 4 i volymen) |
| Tomtar | 16 | Tomtegubbar, ja dä va dä väl all (= nog).… (”Tomtar”, sida 3 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 16 | Det var en gång en trollkarl som kom till… (”En trollkarl.”, sida 16 av 32) |
| Skogsväsen | 12 | Det var en jägare i Håbol som jämt var… (”Skogråa”, sida 1 av 22) |
| Drakar och övernaturliga djur | 5 | "Draken" for över skogen flera gånger.… (”Drakar, ormar och fiskar”, sida 25 av 110) |
| Djävulen | 3 | … Flickan började skrika och gråta och… |
| Maran och varulven | 3 | När mara red hästen, så var han svett i… (”Mara”, sida 24 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 3 | Om man tog en utsliten tvaga eller visp… |
| De underjordiska | 2 | Om en var vid en bäck sent på kvällen och… (”Älvor”, sida 5 av 62) |
| Oden och osynliga hundar | 1 | Tor var åskas gud. Han va' dä som hade… (”Tor ō Oden”, sida 1 av 76) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Dals-Eds kommun ligger i trakterna kring Bohuslän, där tomten ofta kallades för nisse. Ordet förekommer i sägner från 29 socknar i området, och kan möjligen kopplas till närheten till Norge där tomte heter just nisse.