Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1927 och 1940 skrev folkminnesinsamlare ner tio sägner om övernaturliga väsen i Gislaved.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills tio sägner från fem socknar som kan knytas till Gislaveds kommun. De är nedtecknade av sex folkminnesinsamlare och handlar om sju olika typer av väsen. Inget enskilt väsen dominerar.
I Södra Hestra socken berättades det år 1927 om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna.
Det förmäles, att några barn lekte på en äng i närheten av en å. När de lekt en stund, var där en fin häst, som gick och åt på kanten av ån. Som pojkar alltid äro påflugna, så skulle de rida på hästen. De placerade sig på hästens rygg efter varandra. Det skulle vara många, men hästen växte på längden, så att alla fingo plats. Men den siste, som skulle stiga på, var liten och sade: ’Jesses, jag räcker inte upp!’ Då gjorde hästen en hastig sväng på sig och slog av dem alla och hoppade i ån och försvann. Det var näcken.
Sägnerna kunde också handla om häxor och trollkarlar. Häxor och trollkarlar kunde vara vanliga människor, men med kunskap om trolldom. De är ofta onda. I sägnerna stjäl de mjölk och smör från grannarnas kor, skadar deras boskap och far till Blåkulla på påsken. Den här berättades i Norra Hestra socken år 1929:
En gumma brukade varje långfredagsmorgon innan sol var uppe bege sig till en högt belägen backe med en bytta i hand. Där ropa o skrek hon, så de eka: "Så långt som detta ropet höres skall all mjölk och allt smör i min bötta." En morgon hade det nyckfulla ödet skickat en gammal knekt i hennes väg. Knekten som var ute på jakt brassa av ett skott över den skräckslagna "häxans" huvud och skrek ilsket: "Så långt som dett ropet höres skall all sk-t o all dålihet i din bötta."
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 3 i volymen)
Enligt berättelserna for Oden fram genom luften om natten med osynliga skällande jakthundar – detta kallades Odens jakt. Under stormiga höst- och vinterkvällar dundrade han fram över himlen, och ofta hördes hundskall, skott och ljudet av ryttare. Så här kunde det låta när man i Stengårdshults socken berättade om dem år 1928:
Odins jakt är då man hör hundskall i luften Berättaren var en gång i sin barndom ute och gick med en gammal man, de fingo då höra Odins jakt. Den gamle förmanade berättaren att ej vid hemkomsten tala om vad de hört ty då kunde han bli sjuk. Detta såväl som annat övernaturligt man hört eller sett fick man ej tala om samma dagen om man ville undvika att bli sjuk.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 7 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Södra Hestra | 1939 | Det var ett fruntimmer, som låg och sov,… (”Underjordiska”, sida 1 av 10) |
| Djävulen | Gryteryds | 1940 | Det var inte trevligt att bo så nära dem.… |
| Häxor och trollkarlar | Norra Hestra | 1929 | En gumma brukade varje långfredagsmorgon… (”En blåkullakäring”, sida 1 av 3) |
| Häxor och trollkarlar | Södra Hestra | 1939 | Det var en skytt ute bitti på morgonen på… (”Häxor”, sida 3 av 10) |
| Oden och osynliga hundar | Stengårdshults | 1928 | Odins jakt är då man hör hundskall i… (”Odins jakt”, sida 1 av 7) |
| Oden och osynliga hundar | Södra Hestra | 1940 | Som barn minns jag att folk sade att det… |
| Spöken och gastar | Södra Hestra | 1939 | Det var en, som hade flyttat källror i… (”Spökeri”, sida 2 av 10) |
| Tjuvmjölkande väsen | Norra Hestra | 1935 | Wad. Var knekt. Han hade skjutit tjogtals… |
| Vattenväsen | Södra Hestra | 1927 | Det förmäles, att några barn lekte på en… |
| Vattenväsen | Villstads | 1939 | I Åtterås i Villstad hade näcken kommit… (”Vattenväsen”, sida 1 av 4) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.