Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1928 och 1929 skrev folkminnesinsamlare ner tre sägner om övernaturliga väsen i Hedemora.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I Hedemora kommun finns få nedtecknade sägner. Det betyder inte att berättelserna inte förekom här, utan beror sannolikt på att de inte har samlats in eller ännu inte har digitaliserats. I Isofs arkiv finns ännu många berättelser som inte har digitaliserats, men som ibland går att läsa i inscannade dokument.
Det finns hittills tre sägner i databasen som kan kopplas till Hedemora kommun. De är upptecknade av en folkminnesinsamlare. Två handlar om troll och jättar.
I Hedemora socken berättades det år 1928 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Lars-Erik i Högberget vart bergtagen. Han och några andra var där vid Högberget och åkte in en mila. När det var middag gick han och plockade bär och åt och hade yxan i handen. Så kom han till en så fin väg i skogen. Då gick han efter vägen och kom till en stor gård. Där kom det en karl ut och frågade om han inte ville bli måg åt'an. "Hä kan jag föll int, jag skull föll ha sett fästmöa först", tyckte Lars-Erik. Då kom hon ut och var så omåttligt grann, och han måtta följ mä henne in. Hon sa åt'an att han skulle sätta från sej yxan, men det gjord int han. Så när han hade varit där en stund, trodde han att det var något på tok och börja läsa Fader vår. Då kom det bort alltihop på en gång, och han stod vid tuvan och åt bär som förut. Nog var det då en timma, som han var bergtagen.
Även nästa sägen handlar om troll och jättar. Den här berättades i Hedemora socken år 1929:
Det var en gång en karl, som vart ropad i skogen, och han svarade ohövigt. Men den som hade ropat sa åt honom att komma till ett visst ställe i skogen på torsdagen vid bestämd tid. Ju längre det led i veckan, desto oroligare blev karlen. Till slut gick han till prästen, och prästen rådde honom att gå dit men gav honom vin med sig. Karlen gick dit, och så kom han in i bergasalen. Där stod det en stabbe med en yxa i, för dom skulle halshugga honom. Men han tog fram vinet och bjöd bergaråarna, och dom vart fulla och började slåss sinemellan. Då var det en gammal käring i berget som sa: "Jag har levat medan tre björkskogar har växt upp och ruttnat ned, men aldrig har det varit ett tocke slag i vårom bergom.
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Hedemora socken berättade om dem år 1929:
Det var en kolare i Husby, som satt intee i kojan på natten och lagade mat. Då kom det ett fruntimmer och ryckte opp döra, och hon hade en alldeles naken barnunge på armen. "Får ja nånting ta lind ikring ungen", sa hon åt'an. Han knäppte opp västen och rev av halva skjortan och ga'na. "Här har du, jag har int nå ana tä ge däg", sa'n. "Det här ska du ha tack för", sa hon, "jag ska ge dej största oxen jag har." Så gick hon. Men nästa morgon, när han gick ut till milan, kom det en stor början emot honom, alldeles så han fick skjut'an. Det var nog bergråets oxe, tänkte han.
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| Skogsväsen | Hedemora | 1929 | Det var en kolare i Husby, som satt intee… |
| Troll och jättar | Hedemora | 1928 | Lars-Erik i Högberget vart bergtagen. Han… |
| Troll och jättar | Hedemora | 1929 | Det var en gång en karl, som vart ropad… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.