Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1865 och 1936 skrev folkminnesinsamlare ner elva sägner om övernaturliga väsen i Kumla.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills elva sägner från två socknar som kan knytas till Kumla kommun. De är nedtecknade av tre folkminnesinsamlare och handlar om sex olika typer av väsen. Flest handlar om spöken och gastar och om de underjordiska, tre vardera.
I Hardemo socken berättades det år 1936 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
Jag och en kamrat till mej låg i en prästgård en natt. Jag undrade vad det var på natten. Det var något som gick på golvet och började känna efter soffekanten. "Va' ä dä" sa' jag, och jag schasade. Om morron sa' prästfrun: "Hur gick det att sova på spökrummet? Hörde ni något?" Ja, jag hade ju hört att det frascha' på soffebrädden. "Där har en gjort av med sej för några år se'n", sa' prästfrun.
Sägnen hos Isof ( sida 8 av 24 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om de underjordiska. De kallas också vittror och levde osynliga under jorden, ofta rakt under gården. Den som hällde ut hett vatten eller byggde på fel plats kunde bli sjuk. De kunde också byta ut ett odöpt barn mot ett av sina egna, en bortbyting. Den här berättades i Kumla socken år 1936:
Det var i Kumla; där var jag skomakare och hade en stuga. Det stod en stor sten strax intill väggen. Så byggde jag ett vedhus, och stenen kom till att stå emellan stugan och vedhuset. Men det blev sådant buller om nätterna, se'n vi byggt vedhuset. Det ramlade och skramlade och slog i väggarna, och ibland lät det som om en hop liar hade fallit ner. Ett par år senare byggde de ett bageri i närheten, och då bad de att de skulle få ta den där stenen vid min vägg, och det fick de gärna. När den stenen kom bort, blev det tyst. De sa', att jag hade byggt vedhuset på en älvoväg, och hon kom inte fram.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 6 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Hardemo socken berättade om dem år 1936:
Jag och min bror var ute på en mosse och plockade svinarötter, en sorts gröna och röda rötter, som växer i mosslagger. Då fick vi se ett fruntimmer som hade skinntröja på sej och en röd och vit näsduk på huvet; hon gick på andra sidan laggen, och jag skulle till att tala till henne. Men som vi vände oss om, var hon vid Älgesjön en kvarts mil därifrån. Då vart vi rädda, för vi förstod att det var sjörå eller mossarå. Detta hände vid Ekhultaöa i Mossby. Det stod en björk ijämte Älgesjön. Ibland var björken klädd med vita kläder, som hon tvättat.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 24 i volymen)
| Väsen | Socken | År | Läs vidare |
|---|---|---|---|
| De underjordiska | Kumla | 1865 | Uti Kumla hände sig i en bondgård för… |
| De underjordiska | Kumla | 1865 | Vid Yxhult i Kumla, hvarest nu är ett… |
| De underjordiska | Kumla | 1936 | Det var i Kumla; där var jag skomakare… (”Älvor”, sida 1 av 6) |
| Maran och varulven | Hardemo | 1936 | Trollkäringar hade förgjort ett helt… (”Varulv”, sida 7 av 24) |
| Skogsväsen | Hardemo | 1936 | I vår skog gick varenda människa vilse.… (”Skogsväsen”, sida 2 av 24) |
| Spöken och gastar | Kumla | 1865 | I Kumla fattigstuga dog år 1862 en… |
| Spöken och gastar | Hardemo | 1936 | Jag och en kamrat till mej låg i en… (”Spökeri”, sida 8 av 24) |
| Spöken och gastar | Kumla | 1936 | När jag bodde i Kumla, skulle vi bygga… (”Spökeri”, sida 2 av 6) |
| Troll och jättar | Kumla | 1865 | I den så kallade Lundsbacken på… |
| Vattenväsen | Kumla | 1931 | När Lotta i Dalen va e lita flicka, följde… |
| Vattenväsen | Hardemo | 1936 | Jag och min bror var ute på en mosse och… (”Vattenväsen”, sida 1 av 24) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.