Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1945 skrev folkminnesinsamlare ner 46 sägner om övernaturliga väsen i Falköping.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 46 sägner från 19 socknar som kan knytas till Falköpings kommun. De är nedtecknade av tio folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, elva stycken, handlar om spöken och gastar.
I Fivlereds socken berättades det år 1934 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
I Fiflered var en röd sten de kallade Rör sten; det var nära Drottningsäng, inte långt från prästgården. Den stod i "vägagropa" och var en meter hög eller så. De skulle visst ha mördat en person där. Där kastade de alltid en sten eller pinne, när de gick förbi; de trodde att den mördade skulle spöka annars. Det var en källa de kallade Ölanskälla – det var inte annat än drickesvatten i den.
Sägnen hos Isof ( sida 7 av 50 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Åsle socken år 1938:
Det var några karlar ute i Åsle Mosse med hästar, när näcken kom upp som en häst och lockade de andra till sig. Hade inte den ene kastat järngrimman i vattnet efter honom, hade de blivit nerdragna allihop. Mosskäringen bykade höst och vår, då var det ej rådligt att någon människa hade sin tvätt ute över natten för då tog mosskäringen den.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 14 i volymen)
Djävulen, ofta kallad den onde eller Hin Håle, dyker upp som en främling i svarta kläder, ofta med horn eller bockfot eller som en svart hund. Berättelserna handlar om människor som skrivit kontrakt med honom, om kortspel och dans som slutat illa och om präster som driver bort honom. Så här kunde det låta när man i Börstigs socken berättade om dem år 1945:
Det var två säta vänner som var blivna osams. De var arga och starka bägge. Den ene dog och blev jordad. Den andre hade varit vid kvarnen och det hade blivit sent. När han kom till Börstigs kyrka, ropade han till ovännen: "Nu kan du hoppa upp och åka med!" Det hoppade upp en stor, svart hund och slickade honom om mun.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 8 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 11 | Lyktegubben var det många som såg i… (”Lyktgubbar”, sida 2 av 44) |
| Vattenväsen | 7 | … På söndagen talade de vid prästen om… (”Ett sjöråstagit barn. Vattenväsen”, sida 1 av 2) |
| Djävulen | 5 | När Skam och bonden skulle sköta jordbruk… (”Den dumma djävulen.”, sida 9 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 5 | När jag var liten talade folk om att… (”Tjänsteandar. (Bjäran)”, sida 1 i volymen) |
| Troll och jättar | 4 | Troll bodde i Brunnhemsberget. Det var en… (”Troll”, sida 1 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 3 | De talte om en elak gubbe, som bodde i… (”Häxor och trollkarlar”, sida 12 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Här i Karlskoga mad såg vi en gång en stor… (”Drakar, ormar och fiskar.”, sida 2 av 18) |
| Maran och varulven | 2 | Maran skulle väl rida hästarna, sa' de.… (”Maran”, sida 2 av 30) |
| De underjordiska | 2 | Åkholmen i Bolum kallades förr Vättaåkern,… (”Vättar”, sida 6 av 102) |
| Oden och osynliga hundar | 2 | Odens jakt var de så förskrämda för. Det… (”Odens jakt”, sida 1 av 18) |
| Tomtar | 1 | En våran granne hadde tomtar tala far om,… (”Tomtar”, sida 1 av 18) |
| Skogsväsen | 1 | Skogsrået (Naturväsen) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.