Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1920 och 1950 skrev folkminnesinsamlare ner 123 sägner om övernaturliga väsen i Färgelanda.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 123 sägner från åtta socknar som kan knytas till Färgelanda kommun. De är nedtecknade av 13 folkminnesinsamlare och handlar om elva olika typer av väsen. Flest, 36 stycken, handlar om troll och jättar.
I Lerdals socken berättades det år 1927 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
I Råggärd finns det ett berg, där det bodde bergfolk. Gick man förbi där en kväll så kunde man se dörrarna stå uppslagna på vid gavel och det lyste som gull och silver därinifrån. På morgnarna kunde man höra, hur de slog igen dörrarna med en smäll. På nätterna hade de också boskap ute och de hade så vackra bjällror. Det var en gumma av bergfolket, som hade en så vacker vit oxe och den släppte hon ut varje kväll. Men hon skyndade sig alltid att få in den, innan solen gick upp. Tidigt en morgon hörde en gumma i Råggärd, hur bergakäringen lockade på sin vita oxe: "Oxen Ringvall, kom in! Oxen Ringvall kom in!" Men hur det var, så måtte oxen fördröjt sig, och solen rann upp och oxen försvann. Det enda som var kvar, var ett par ringar av flätat gull, som oxen haft kring hornen. Detta är alldeles sant, för dessa ringarna satt som handtag i dörrarna till Råggärds gamla kyrka, men nu är de borta.
Sägnen hos Isof ( sida 14 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Torps socken:
Det var en resande, som kom till en gästgivaregård en kväll och bad att få ligga där över natten. Gästgivaren menade, att detta ej lätt kunde gå för sig, ty alla rummen utom ett var upptagna, och i det lediga rummet ville ingen ligga, ty där spökade det alltid på nätterna. Men den resande sade, att han hellre ville ta rummet än fara vidare, och han fick också ligga där. Fram på natten vaknade han dock vid att det kom en skepnad in i rummet och började gå fram och tillbaka mellan sängen och dörren. Den resande försökte att tala men kunde till en början ej få fram ett ljud. Men slutligen fick han dock frågat spöket, om det ville något. Han talade då om, att han tolv år förut hade legat i gästgivaregården och då blivit mördad av gästgivaren, som kommit in och slagit en spik genom huvudet på honom och sedan tagit alla hans pengar. "Och nu vill jag att mina ben skall bli kristligt begravna", sa han och talade också om, att liket hade grävts ner under stallspiltan. På morgonen frågade gästgivaren resanden, hur det gått att sova. …
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Färgelanda socken berättade om dem år 1932:
Det var en gång en spelman, som inte ville göra annat än spela och han tyckte aldrig att han fick nog fina melodier. Han gick och grubblade och om nätterna brukade han gå till forsen. Så fick han höra Näcken spela. Glömsk av det vackra spelet, skyndade han närmare och närmare När han kom fram dit där Näcken var, så kunde han inte vända och Näcken räckte honom en fiol och bad honom spela. Så vackra låtar hade han aldrig hört, som det blev ur den fiolen Och han bad Näcken att han skulle få behålla fiolen. "Du skall få den," sade Näcken, "men när du börjar känna att du inte vill sluta att spela, så skall du lägga honom från Dig." …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 2 av 140 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 36 | … Då försto di, att ho måtte blitt… (”Bergtagna”, sida 31 i volymen) |
| Spöken och gastar | 13 | … Det var gasten, som hade satt kniven i… |
| Vattenväsen | 13 | "Näcken" har funnits i sjöarna häromkring.… (”Vattenväsen”, sida 2 av 102) |
| Tomtar | 12 | … De skulle tomten ha, för annars fick ho… (”Tomtar”, sida 15 i volymen) |
| Häxor och trollkarlar | 12 | Påskkärringar va ett skråty. De va en… (”Påskkäringar”, sida 19 i volymen) |
| Skogsväsen | 10 | … Var morgon han gick till sitt arbete så… (”Skogsväsen”, sida 5 av 102) |
| Djävulen | 10 | … Han hade hjälp av djävulen och hans… |
| De underjordiska | 7 | … Men han fick ganska mycket att göra i… (”Vättar?”, sida 28 av 56) |
| Maran och varulven | 6 | ”Mara va själve den eländie” (djävulen).… (”Mara”, sida 33 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 3 | Far berättade om en drake, som hade lagt… |
| Oden och osynliga hundar | 1 | Nej, Odens jakt har jag inte hört talas… (”Odens jakt”, sida 2 av 48) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.