Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1928 och 1951 skrev folkminnesinsamlare ner tolv sägner om övernaturliga väsen i Södermanland.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills tolv sägner från sju socknar som kan knytas till Södermanlands län. De är nedtecknade av fem folkminnesinsamlare och handlar om sex olika typer av väsen. Flest, fyra stycken, handlar om troll och jättar.
I Ärla socken berättades det år 1928 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
Bergtroll har kor som han stjäl [...] lugna sommardagar, då han kommer som en vindil tar hela stacken ock strör dem över berget, tar även barn ock små husdjur, kommer som nystan, eller med svans, en kvinna gick i regnvädder såg hur ett grått nystan rulla bredvid henne hon löste sin kjol ock kasta över det, gick ej många steg förrän blixten slog ner på kjolen, en annan för tillfället ensam kvinna fick besök av en okänd man som satte sig på spishällen ock sa bara usch, det regna ock åska, så fick hon se svans hänga ned undan rocken, hon sa till honom att gå ty hon skulle ut ock stänga han gick ut ock klappa i händerna ock vände sig åt alla fyra väder så for han i väg genom luften rätt åt Ryskan (Jäder) slog så blixten ned i tornet just när han var där över ock brände tornet, med stål, med kors kunde man skydda sig, samt med glödande kol för kramning.
Sägnerna kunde också handla om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta. Den här berättades i Lunda socken år 1951:
Skedevi var ett stort gods. I slottet fanns ett rum som kallades vita fruns rum eller spökrummet. Det låg på fjärde våningen. Fru P##- tin hade hört djupa suckar från rummet. Ibland hördes det som om någon skulle klaga och hålla sig illa. Ibland hade någon sett en vit skepnad komma från rummet och försvinna. Ibland fick de inte vara i fred för buller. En natt var det sådär orologt. Då sade den ena pigan till den andra: "Har du läst din bön ikväll?" Nej, sade hon. Med då läste de bönen och då tystnade det.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 2 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Lunda socken berättade om dem år 1931:
De lärde sej spela av näcken. De skulle gå tre torsdagsnätter efter varandra till en ström och sitta där och spela. Första nätterna fick de väl bjuda till så gott det gick, men så tredje natten då skulle de få se honom själv. Då skulle de ha en svart katt, spelkatt, med sej, en svart katt som inte hade ett vitt strå på sej. Den skulle de ge honom. Men sen skulle näcken spänna bälte med dom till sist. Så, då var det inte värt att de hade något vanligt starkt bälte på sej, för då följade de med ner i vattnet, utan det räckte med en ullgarnsände. Den gick av, si, och då slapp de undan.
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 4 | … Si, det var trollen som var inne och… |
| Spöken och gastar | 3 | Jo, Mjölnhutargubben fick sällskap med en… |
| Vattenväsen | 2 | Rättare Virström hade varit vid Sörby och… |
| Tomtar | 1 | Tomtar bar så långväga ifrån, di. Det var… |
| Häxor och trollkarlar | 1 | I Mårsjön i regna - ligger in på Finspångs… |
| Drakar och övernaturliga djur | 1 | Hjulormar har de talat om förr. De var… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.