Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1926 och 1954 skrev folkminnesinsamlare ner 150 sägner om övernaturliga väsen i Bengtsfors.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 150 sägner från åtta socknar som kan knytas till Bengtsfors kommun. De är nedtecknade av 15 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 28 stycken, handlar om troll och jättar.
I Torrskogs socken berättades det år 1926 om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna.
På ön Ribbingen (namnet efter en jätte, som kallades Ribbing) (enl. Johannes Lind skulle en hövding ligga begraven på ön) hade enl. sägnen en jätte byggt en stenbrygga åt land till. Den syns än i dag på väster sida om ön. Så tyckte väl jätten det gick för sakta varför han tog en stor sten o kastade från Klevbergen. Där höll jättar till. Han bröt emellertid då ryggen. Stenen var näml. stor som hälften av ett boningshus. Den sysn än i dag. Den ligger mellan ön o land ett gott stycke från ön.
Sägnen hos Isof ( sida 30 av 74 i volymen)
Sägnerna kunde också handla om vattenväsen. Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Den här berättades i Laxarby socken år 1927:
Min morfar hade sett skogråa, oppå Vårviks socken i Nötevika. Då gick hon och band (= stickade strumpor) men hade mässingspeter. En gubbe (Öjden?) hade hört sjöråa ropa honom vid namn. Men de tordes aldrig svara henne. Skogråa var lik en annan människa men hade svans bak. Tomtegubbarna var i lagårdarna. De var rädd för tomten. Han skulle gå och sköta korna åt dem. Somliga satte mat åt tomten (i stallet l. lagårn): gröt med smör i. En gubbe i Laxarby blev ryckt av kärran av skogråa, och han var borte i åtta da'r.
Sägnen hos Isof ( sida 14 i volymen i volymen)
Skogsrået, också känt som skogsfru, skogssnuva eller skogsjungfru, var en vacker kvinna framifrån men ihålig som en murken stubbe baktill. Hon lockade till sig kolare och jägare, och den som föll för henne kunde bli förtrollad för livet. Den som behandlade henne väl kunde i stället få jaktlycka. Så här kunde det låta när man i Vårviks socken berättade om dem år 1932:
Det var en gång en tjärbrännar, som höll på att bränna tjära. Så kom skogsråa till honom och gapade och frågade vad han hette. 'Dä ska du få veta', sade han. Ja' hetter 'Sjôl'. 'Vill du smake på denne go gröten kan du få' - å så gav han henne ur en slev. Då brände hon sig. Hon sprang sin väg å skrek: 'Sjôl brände mäj, Sjôl brände mäj'. Då skrek det från skogen: 'Ha du sjôl bränt däj, får du sjôl ha't.'
Sägnen hos Isof ( sida 12 i volymen i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Troll och jättar | 28 | Efter berättande av H. A-n. (förmodligen… (”Trollboskapen”, sida 36 av 74) |
| Vattenväsen | 22 | … Detta var förstås strömkarlen, men… (”Strömkarlen och jungfrun”, sida 1 i volymen) |
| Skogsväsen | 22 | En gubbe i Krona hade ont av "skogråa".… (”Skogsväsen”, sida 5 av 13) |
| Spöken och gastar | 19 | Farfar råkade ut för 'gasten' en gång han… (”Gasten”, sida 36 i volymen) |
| Tomtar | 19 | Det var en familj, som bodde i Vrenesdalen… (”Tomtar”, sida 12 i volymen) |
| Djävulen | 11 | … Prästen befallde honom, Guds namn, att… |
| Häxor och trollkarlar | 8 | På kyrkoherde Traneas tid i Blomskog fanns… (”Traneas o häxan”, sida 57 av 74) |
| Maran och varulven | 7 | En grannkvinna till min faster på Sjövik… (”Maran”, sida 10 i volymen) |
| Drakar och övernaturliga djur | 6 | I Vårvik fanns dä en drake, som bodde i… (”Draken i Ramberget”, sida 28 av 74) |
| Oden och osynliga hundar | 6 | Oden var ute och reste ibland. Han hade… (”Oden”, sida 28 av 57) |
| Tjuvmjölkande väsen | 1 | Det var en hare som en råka på i skogen… (”Bjäran”, sida 3 av 24) |
| De underjordiska | 1 | Far körde på Flattjärnet i Ärtemark. Rätt… (”Vättar”, sida 3 av 18) |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.