Tomtar och troll, drakar och döda som går igen. Sverige är fullt av sägner om övernaturliga varelser, och många av dem finns beskrivna lokalt. Mellan 1920 och 1960 skrev folkminnesinsamlare ner 120 sägner om övernaturliga väsen i Halmstad.
Det finns 11 548 sägner om övernaturliga väsen nedtecknade i Institutet för språk och folkminnens (Isof) digitala arkiv Folke.
Berättelserna skildrar varelser som levde i skuggorna, och de äldsta är daterade så tidigt som 1839. Varelserna kunde orsaka olycka för vanligt folk, men också hjälpa till i vardagen för den som hade rent mjöl i påsen.
I databasen finns det hittills 120 sägner från 16 socknar som kan knytas till Halmstads kommun. De är nedtecknade av 18 folkminnesinsamlare och handlar om tolv olika typer av väsen. Flest, 29 stycken, handlar om spöken och gastar.
I Steninge socken berättades det år 1940 om spöken och gastar. Spöken är döda som inte fått ro. Gastar kunde gå igen där någon omkommit, ofta i hus eller vid stränder och vägar, och mylingar var själar av barn som dödats i hemlighet och därför ropade tills de fick en begravning. Hit hör också lyktgubbarna, ljus som syntes över myrar om natten och som sades vara döda som flyttat gränsstenar medan de levde. Många döda kom tillbaka för att ställa något till rätta.
I Skäpparp, i Steninge, bodde en smed, som brukade hjälpa havande kvinnor att taga bort fostren. Det försiggick ju i all hemlighet förstås. Och hur många brott den smeden begått, blev ju aldrig uppenbart. Men när han var död och skulle begravas, började spökerierna. När de körde till kyrkogården med liket, blev hela likföljet förvillat, så att de körde, rakt motsatta hållet mot det som gick till kyrkan. Folket förstod ju så småningom att de körde fel men de visste inte varken var de var nånstans, eller vilka vägar de skulle köra. De började läsa böner både rättfram å bakfram, men ingenting hjälpte. Men äntligen mötte de en hästkörare och denne övertalte de att köra före dem hela vägen och leda dem rätt till kyrkan. Detta lyckades. Denna körkusk blev inte förvillad. Se han hörde inte till begravningsföljet. Men efter begravningen spökade det i smedens stuga, så där kunde ingen bo. Med tiden ruttna stugan ned och då den låg nära en åker röjdes tomten upp och odlades. Och när de grävde där, hittade de många människoben i jorden. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 44 i volymen i volymen)
Sägnerna kunde också handla om troll och jättar. Troll och jättar bodde ofta i berg, stora stenar och i skogar. Sägner om dessa varelser kan till exempel förklara varför ett stort stenblock eller berg ligger där det ligger – för att en jätte kastat det. Trollen kunde lura in människor i berget eller byta ut barn mot sina egna. Den här berättades i Getinge socken år 1933:
Det var en jätte, som bodde i ett berg nära där Getinge kyrka nu står. Han trivdes gott, ända tills kristendomen kom och kyrkan blev byggd. Då kunde han inte lida klangen av kyrkklockorna. Somliga säga; att han först försökte slå ned hela kyrkan med en stor sten, som han i vredesmod slungade mot kyrkan. Kastet misslyckades. Då flyttade han långt ut i havet till en ö och bodde där. Men kyrkan i Getinge, som var skulden till hans landsflykt, kunde han aldrig glömma. Så hände det sig efter många år, att ett skepp slogs sönder vid hans ö. Några sjömän räddade sig i land. Jätten träffade dem och sporde, varifrån de voro. De sade, att de voro från Getinge i Halland. Jätten talade då om, att han också var ifrån Getinge, och sa, att han gärna ville skicka med dem ett par gåvor till Getinge kyrka. Det var dels ett vackert bälte, som de skulle spänna om kyrkan till hennes prydnad, och dels ett ovanligt vackert skrin, som skulle ställas på altaret i kyrkan. Sjömännen lovade att fullgöra uppdraget, och jätten lämnade dem bältet och skrinet. …
Läs fortsättningen hos Isof ( sida 9 av 60 i volymen)
Näcken satt naken i forsar och bäckar och spelade fiol. Han kunde lära ut sin musik, men också locka ner människor i vattnet. Bäckahästen var en vit häst som red ner i sjön med den som satt upp på den, och i hav och sjöar fanns havsfrun och sjörået. Sägnerna varnar ofta för att drunkna. Så här kunde det låta när man i Getinge socken berättade om dem år 1933:
Näcken. (Andersson berättade samma historia om näcken i Väggarp, som först hade förtäljts av Karl Johansson i Eskilstorp). Näcken kunde också se ut som en människa. Då brukade han spela fiol. Det var en karl här, som hette Lars Hedenberg, han talade om, att han hade hört näcken spela. Det var vackert. Men han sa, att han vågade inte stanna och höra på. För näckens spel var sådant, att det lockade en att dansa, och hade en väl börjat att dansa, så kunde en inte sluta upp, förrän en hade dansat ihjäl sig. Näckeb brukade också stämma fiolen åt andra, som ville lära sig spela fiol. Och hade näcken stämt en fiol, så blev den, som rådde om fiolen, en styv fiolspelare. Det var ingen konst. Det var bara att lägga fiolen vid någon fors, där näcken bodde, en torsdagskväll och låta den ligga där över natten och hämta den på morgonen. Sen blev man en mästare.
Sägnen hos Isof ( sida 1 av 60 i volymen)
| Väsen | Antal sägner | Exempel |
|---|---|---|
| Spöken och gastar | 29 | … Då jag kom på en vinterväg över en mad,… (”Gastar”, sida 2 i volymen) |
| Troll och jättar | 27 | … Fruntimmerna skulle inte ha kjolarna… (”Troll”, sida 18 av 104) |
| Vattenväsen | 12 | I Väggarp i Rävinge hade de fångat näcken… |
| Oden och osynliga hundar | 10 | Odens jakt det var en som gick och jagade… (”Odens jakt”, sida 2 av 106) |
| Skogsväsen | 9 | Det var en karl, som brände en kolamila,… (”Skogsväsen”, sida 11 av 104) |
| Häxor och trollkarlar | 9 | Det var en som for till Halmstad med ett… |
| Djävulen | 6 | Det var en slaktare, som hade en elak… (”Djävulen”, sida 1 av 31) |
| Drakar och övernaturliga djur | 6 | Det spökade hos en skomakare i Laholm,… |
| Maran och varulven | 4 | … - Jaså! Var det du, din förbannade mara,… (”Varulv”, sida 15 av 58) |
| Tomtar | 3 | I Gyltige hade de goenisse. Så var det en… |
| De underjordiska | 3 | Vättarna bodde i jorden. Man skulle inte… (”Vättar”, sida 26 i volymen) |
| Tjuvmjölkande väsen | 2 | Stickor, som hade bränts i bägge ändar,… |
Platsen har betydelse
Isofs arkiv innehåller miljontals sidor text och omkring 25 000 timmar inspelat material. Mycket återstår fortfarande att digitalisera. De 11 548 sägner som vi utgår från i den här artikeln står bara för en bråkdel av allt material.
Det är framför allt Västsverige som är överrepresenterat. Enligt Tommy Kuusela, folklorist och forskningsarkivarie vid Isof, beror det på att digitaliseringen utvecklades vid myndighetens arkiv i Göteborg, som historiskt har fokuserat på västsvenska folkminnen.
– Arkivet här i Uppsala är mer än tio gånger så stort, men vi har knappt börjat digitalisera det materialet, säger han.
Men trots luckorna i det digitala materialet finns det geografiska skillnader i själva folktron, berättar Tommy Kuusela.
– Ett exempel är de underjordiska. Det handlar om väsen som lever som människor, föder barn och gifter sig, festar och arbetar, men som oftast är osynliga och lever under jorden, nära människan. I Norrland är de ofta stora som människor, medan de i södra Sverige oftare beskrivs som små pysslingar.
De underjordiska kunde också ha olika namn. I Dalarna och Norrland talade man exempelvis om vittror, medan andra benämningar användes längre söderut.
I de digitaliserade sägner som går att knyta till Norrland är det just vittrorna som dominerar. I Ångermanland, Hälsingland och Härjedalen handlar fler av de registrerade sägnerna om dem än om något annat väsen.
Längs kusterna är det i materialet något vanligare med spöken än i inlandet. En möjlig förklaring är berättelserna om drunknade sjömän och fiskare som inte fått någon grav och därför sades gå igen.
Sägner om spöken och gastar, följt av troll och jättar, är vanligast i det digitaliserade materialet sett till landet som helhet.
Folktron lever vidare
Men sägnerna handlade inte bara om skrämmande varelser. De kunde också hjälpa människor att förstå sin omgivning och sätta upp regler för hur man skulle bete sig.
– Det man kan säga är att sägnerna ofta användes för att förklara sin omgivning. Det som var oförklarligt förklarade man genom folktron, säger Tommy Kuusela.
Ett exempel är gårdstomten, som förekommer i stora delar av Norden. Han tog hand om djuren och såg till att ordningen upprätthölls på gården. Den som misskötte sina sysslor kunde straffas. Men på Island saknas de här historierna helt, eftersom man inte har bondgårdar på samma sätt och därmed inget behov av en gårdstomte.
Och de övernaturliga berättelserna hänger kvar än i dag – men i modifierad form.
Under hösten har till exempel skräckhistorier om Katten i hatten spridits bland barn och unga på sociala medier. Inläggen spred falska rykten om att den välkända barnboksfiguren befann sig vid, eller var på väg till, olika skolor och att något hemskt skulle inträffa där.
Tommy Kuusela ser likheter med äldre tiders folktro. Förr var skogarna och naturen fyllda av okända väsen. I dag kan skräckberättelserna i stället spridas genom internet.
– Katten i hatten är ju uppenbart övernaturlig, men i de här klippen och i barnens föreställningsvärld så blir den levande. Och då blir föräldrar rädda för att det ska hända saker.
Han jämför med de stora clownlarmen som spreds över stora delar av världen för omkring tio år sedan.
– De var bara aktiva när det var mörkt och dök upp på alla möjliga konstiga platser. Polisen åkte på jättemånga larm men hittade inga clowner.
Halmstads kommun ligger i trakterna där Västergötland, Halland och Småland möts. Sägner om Odens jakt med osynliga hundarna återkommer i totalt 37 socknar i det här området.